Tankar vid döden

I torsdags somnade tyvärr min far in. Det var alldeles för tidigt men han hade tyvärr gett upp.

Han hade Parkinson och hade blivit stel i de flesta muskler och hade svårt att röra sig. Han kunde inte gå på slutet och kom inte upp i sängen själv.

Han var dock klar i huvudet men kunde vandra iväg i tankarna ibland.

Jag och familjen har varit hos honom varje helg sista månaderna.

Jag har alltid spelat schack med honom och han har varit med och vi har legat jämt ihop de första 1,5 timman sen har han tyvärr blivit trött men han har ändå orkat med.

Tyvärr åkte hela vår familj på Covid och jag tog det säkra före det osäkra och var borta nästan 2 veckor för att jag inte ville riskera att smitta pappa.

Tyvärr blev han smittad på ålderdomshemmet av någon annan och vi fick inte komma och hälsa på.

Han blev allvarligt sjuk och fick åka in till Nacka sjukhus dock så kom han tillbaka fort på ett par dagar för att de sa att han frisknar till.

Några dagar efter fick jag äntligen komma och träffa min far.

Jag hade hoppas på att kunna ta en liten schack turnering och bara prata med honom då jag trodde han skulle vara i talbart skick fast kanske sängliggande.

Han var ju trots allt väldigt pigg och alert för bara ett par veckor sen.

Det var ingen rolig syn att se han ligga i smärtor och inte kunna kommunicera. Jag har fortfarande inte fått det förklarat varför han inte kunde prata och fick många olika förklaringar på varför han hade ont.

Det var hemsk att se sin älskade far ligga och lida och inte kunna kommunicera.

Han hade fått smärtstillande men vet inte om det inte räckte. Han ville varken äta eller dricka heller så det hade bestämts att han skulle få palliativ vård.

Inte det roligaste och höra när han var relativt pigg innan coviden.

Jag han sitta med honom en dag till och det ända jag kunde göra var att läsa för honom och hålla honom i handen och bara visa att jag var vid hans sida.

Satt och pratade en massa gamla roliga minnen med honom som vi haft tillsammans och hoppades han skulle höra och minnas.

På torsdagen orkade han inte med mer och somna in med min mor som vakade över honom.

Skönt att hon var där så att han kunde somna in tryggt. 

Jag han tyvärr inte ditt innan han somna in. 

Hade verkligen velat kunna kommunicera med honom men allt gick så fort på slutet och vi fick inte träffas under den sista tiden på grund av Coviden.

Jag önskar jag hade hunnit vara med honom mer på slutet. Han trivdes inte så bra på Edö, inte för att det var dåligt, det var bra och snäll personal där.

Men han ville helst vara hemma och kände inte att det var kul när han inte kunde klara sig själv.

Tror det var därför han gav upp på slutet, så synd att se men helt förståligt.

Min mor hade inte klarat av att ta hand om honom själv även med min hjälp så det var oundvikligt att han skulle hamna på ålderdomshem.

Jag var förberedd på att han inte skulle leva så länge till. Han var ändå 85 år och Parkinson sjukdomen gjorde det svårt för honom att leva som han ville.

Hade dock aldrig trott att det skulle få ett såhär abrupt slut.

Det värsta var just att jag inte kunde prata med honom och inte vete vad han ville på slutet.

Har aldrig gråtit så mycket som jag gjort den här veckan. Det har känts så hemskt att han fick ett sådant slut. 

Det var nog inte så mycket annat som kunde göras då han inte ville leva själv. Förstår dock inte varför han inte fick vara kvar på sjukhuset för längre observation då han var i så dåligt skick.

Han fick som tur var somna in lugnt med min mor vid sin sida så jag tror det var ett bra slut ändå.

Du kommer vara saknad. Du var den starke och principfasta som jag såg upp till som liten. 

Du tog dig alltid tid med oss och prioriterade aldrig dig själv.

Du var den som trodde på en och alltid hjälpte till.

Vet inte hur många tävlingar du skjutsat mig till i början av min karriär både inom cykling och simning.

Jag fick även vara med dig på din favoritsyssla fiske och körsång.

Minns när jag var uppe och sjöng med dig i Åbo på en stor kör när jag inte ens hunnit börja i skolan.

Och alla gånger vi bila ner till Småland för att hälsa på farmor och jag fick testa att köra på de små grusvägarna till stugan när jag var runt 10 år. Alla härliga minnen som jag har fått uppleva med dig.

Du får vila i frid kära far.