Solskenscyklist

Fredrik Ericssons inlägg i sin blogg har varit omdiskuterad i veckan här. Tycker det har varit ganska intressant att följa både på andra bloggar och HappyMTB. Kan hålla med om att har man ambitioner att bli proffs så får man nog tänka både en och två gånger på hur mycket tid och hur mycket man är villig att offra för att bli bäst.
Jag tror dock att det inte är så många i den s.k "Svenska elitklungan" som vill offra så mycket här. De flesta har nog som jag ett heltids jobb och en sambo och många har även barn som även jag förhoppningsvis kommer få nästa vecka.
Då kan det bli lite svårt att hinna åka runt halva Sverige varje vecka och tävla.

Jag kan bara se ur med eget perspektiv och varför jag tävlar. Jag har i stort sett älskat att cykla sen jag var liten och har mest kört mtb. Det är väl bara jag och en till som har kört alla officiella SM som har gått.
Jag har tävlat för att jag tycker det är grymt kul att få åka iväg och se nya ställen och få mäta mina krafter mot andra. Det har varit som en liten miniweekend varje gång jag har rest iväg.
Jag har alltid tyckt att det är kul att träna och jag älskar att bara dra ut i skogen och hoppa runt bland rötter och stenar.
Jag tror det är därför jag har cyklat så länge som jag gjort just för att jag tycker det är så kul. Men jag tror också att det är därför jag inte kommit längre än vad jag har gjort resultatmässigt.

Har jag inte tyckt att det var kul att köra riktigt hårt så har jag helt enkelt inte gjort det just för att jag vill ha roligt när jag tränar.
Som en del säger "Har man roligt under träning så har man det inte under tävling" Men jag tycker oftast det är kul att tävla även om jag inte vinner.

Genom åren har jag sett många juniorer som har stora planer på att bli professionella och skynda lite för mycket för att sedan komma upp i elitklassen och bli ifrånkörda och helt tappa gnistan.
Gäller även många som kört "elit" ett tag och hållit sig skapligt bra i Sverige för att komma ut internationellt och bli varvad.
Även om man vill bli bäst så måste man ha kul när man tränar tror jag. Att bara gå runt och tänka cykel hela tiden kan nog bli lite tröttsamt i långa loppet. Jag skulle nog inte palla det i alla fall.

Vet inte riktigt vad man ska kalla elitfältet i både mtb och landsväg. I mtb är det typ 7-8 styckna som är halvsnabba och på landsväg är det väl lite fler. Men internationellt är det väl bara Fredrik Kessiakoff som har lyckats när han körde och i viss mån Emil Lindgren och såklart Alexandra Engen.
På landsväg så är det Gustav Larsson, Emma Johansson och Thomas Lövkvist som har hållit fanan högt internationellt de senaste åren.
Men är det ett självändamål att komma dit för att man kör i elitklassen eller gör många som jag och bara cyklar för att det är kul och inte har som mål att börja köra internationellt?

Vet inte vad jag vill komma med allt det här bablandet mer än att jag bara cyklar för att det är kul.
Idag tänkte jag köra distans men då jag titta ut och såg det tråkiga vädret så tyckte inte jag att det skulle vara kul att köra själv. Så jag slappa hela dagen och såg på TV och spela TV spel.
Sen blev det ett 4x4 pass på Monarken på kvällen i stället, mycket roligare och jag har fått slappa med Eva nu när vi fortfarande har lite tid;-)