Första turen efter vurpan var lite stel. Testade att köra lite skog för att känna hur det kändes i kroppen. Gick ganska bra faktiskt, det kändes lite i underarmen när jag stog på i dom tekniska partierna men det var ingen större fara. Var lite stel i häcken också men inget som gjorde ont som tur var.
Ja det var verkligen tur i oturen med vurpan i söndags. Hade det varit stenigt eller om jag krashat in i ett träd i den farten jag hade skulle inte varit så kul. Nu landa jag skapligt mjukt i gruset och fick bara skrapsår och lite blåmärken och cykeln klarade sig bra också förutom sadeln som fick sig en smäll.
Jag har haft riktig tur genom hela min cykelkarriär när det gäller vurpor. Jag har aldrig brutit, vrikat eller ens stukat något under alla mina år på cykeln.
Vet inte om det är jag som kör fegt och sakta eller om jag bara har haft tur....;o) Jag har vurpat hur många gånger som helst men har alltid lyckats landa skapligt mjukt och bara fått små blesyrer som jag knappt behövt bry mig om. För att inte tala om alla landsvägskrascher man har varit med om.
På landsväg måste jag nog haft riktigt flyt när det gäller krasher. Jag har alltid lyckats väja undan eller bara fått sladd och lyckats kunna fortsätta. Vågar inte tänka på hur det skulle sluta att totalsmälla i 50-60 blås med 100 cyklister runt omkring en. Ibland har det varit som en riktig strike i bowling där cyklisterna bara flyger omkring huller om buller och på något sett har jag lyckats ta mig igenom dom smällarna på båda hjulen.
Jag håller tummarna och hoppas att jag kan fortsätta komma undan lindrigt i vurporna, peppar peppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar