Vurpor jag minns

När jag ändå är inne på krascher med cykeln så kom jag att tänka på dom lite mer spektakulära vurpor som jag råkat ut för.
En av mina första vurpor var vintern 93 med en Miyata Path Runner. Hade fått för mig att jag skulle upp på ett parkbord och hoppa ner. Glad i hågen tog jag sats och cykla ut för kanten. På något sett misslyckades jag totalt med att få upp framhjulet och föll handlöst ner i backen med huvudet först. Som tur var var det snö så jag klara mig från att bryta nacken...

En annan lustig vurpa tidigt 90 tal var i Rättvik på en Kona Kula. Tror det var en XC cuptävling.
kommer nerför en backe i en bra bit över 40 och för jordens kast och flyger över styret sen över ett tagtrådstänsel och lyckas på ett mirakulöst sett landa fint i gräset mellan 2 stora stenar. Hinner titta upp och ser min Kona komma flygande och landar bredvid allt till kossorna i hagens förtret när jag kommer och inkräktar på deras mark.

Min värsta vurpa jag gjort där jag fått störst skada var i Hotline loppet i Örebro 97 på min Diamond Back Zetec Pro.
Starten gick i nedförsbacke och vi kom in i 55-60 blås i en stor klunga på en asfalterad väg. Där hade ett generalpucko parkerat sin bil på vägen så helt plötsligt blev det världens flaskhals där.
Alla försöker väja och en krokar fast i mitt styre varpå jag flyger i backen och landar på armbågen och hasar i 10-15m innan jag får stop för att sen se 3-400 andra cyklister komma farande. Skrapar upp armbågen ända in till benet och halva ryggen och låret och hela rumpan är helt uppskrapad, asfaltsexem delux.
Försökte köra vidare men insåg när jag kört några km att det blöde alldeles för mycket för att kunna fortsätta.

En av dom skönaste vurpona jag gjort var när jag tokladda nerför dåvarande skidbacken i Högdalstippen en vinter runt 94 på min Scott Pro Racing och fick framhjulssläpp i 60-65km/h och bara flyger som självaste stålmanen över styret och sen bara glider/rullar ner för halva backen, men jag landa så mjukt och fint i snön så jag nästan ville göra om det.

På senare dar har det inte blivit så många spektakulära vurpor. Vet inte om det är jag som blivit fegare eller fått upp tekniken bättre. Tror det är en kombination av båda.
Minns att jag körde ner för stenhällen på gröna milspåret i Hellas med stel cykel utan att blinka, nu vågar jag knappt åka ner med heldämpat så lite fegare har jag nog blivit.

Dom ända vurporna jag gjort på landsväg där jag själv har gått i backen var på en ESDUU Cup i Fiskartorpet där några kör ihop framför och jag hinner inte bromsa då dom inte tog så bra på min Focus Mares Cross utan för att inte köra på Patrik Dhal får hoppa över hans cykel ner i diket i stället snäll som jag är...;o)

Sen har vi spurten mot Micke S på Farstakrossen förra året i regnväder på min Canyon ULTIMATE CF 9.0 Elite. Hade vunnit den spurten varje gång det året och ville inte förlora igen. Drog på för kung och fosterland och får toksläpp på bakhjulet och flyger in i trottarkanten. Blir lite asfaltsexem där också men jag klarar mig bra ändå.
Det var några av alla vurpor jag varit med om. Orkar inte skriva mer och jag anntar att ingen orkar läsa heller.