Sista utgrävningen i Mountainbikens historia

Idag rensa jag ut det sista i källaren. Vet inte hur mycket jag har slängt men nu är det äntligen nästan tomt där nere så vi har plats för allt som måste flyttas ner vid fotograferingen och visningen av våran lägenhet till försäljningen.Här har vi lite godingar ifrån början av 90-talet.
Första officiella SM:et i Cross-Country som Bernt Johansson piskade skiten ur alla men där även Andreas Danielsson körde bra då han tog Silver i både XC och Downhill. Det var tider när vi man körde samma hoj för båda och de flesta faktiskt körde både downhil och XC då de oftast var på samma plats.

Sen var det det här med stötdämpare. På tidigt 90-tal så var det fortfarande många som föredrog att köra stelt B.la Bernt Johansson och Bosse Dartell. Kjell Nilsson var lite före sin tid och testade till och med heldämpat när han körde för CyclePro.

Själv körde jag framdämpat med en Manitou 2 som hade elastromer som dämpning. 

Ja 93 så var framdämparna inte så utvecklade så många valde att avstå då de var tunga och inte så bekväma speciellt de som inte hade olja och luft dämpning.

CyclePro satsade hårt i början av 90-talet också och hade många fina cyklar i sortimentet som jag var sugen på. Deras Boralyn aluminiumram som skulle vara så hålbara och styva var dåtidens dröm.

Sen med cyklister som Kjell Nilsson och Philip Tavell så hade de topåkarna i Sverige ett tag. 

Cykelkatalogernas katalog på 90-talet var såklart Cykel Citys katalog. På den tiden var alla värstingramar i titan. Kom ihåg hur jag dreglade över Merlin och Litespeeds titanramar, de var riktigt snygga och lätta tyckte jag då. Det var där jag började fundera på landsväg också.

En av de som var riktigt snabba på 90-talet var Erik Jungåker. Det var några år som han van alla starter i både långloppscupen och XC cupen och att han också tog en Silver medalj i junior VM visade på att han kunde cykla. 



Finnmarksturen var en stor tävling som alla ville köra också. Den började som en 80km tävling i skapligt stor skala och växte sen till 100 och sen 112km som hölls sig ett bra tag och hade över 3000 deltagare när den var som störst. Nu är den nere på 80km igen och tyvärr inte riktigt lika stor som i sina glansdagar. Men det är fortfarande en grymt rolig tävling som jag tycker alla ska testa att köra.



Sen hade vi det där med dämpade styrstamar. Innan stötdämpad framgaffel slog igenom ordentligt så kom det upp lite avstickare på marknaden. Här har vi Girvin Flex-Stem och Pro-Flex.
Jag fastnade aldrig för det där då vinkeln på styret blev så konstigt när den dämpade.
Det kom även en variant som körde med ett parallelogram så att styret skulle ha samma vinkel men jag hoppade det också. Det var ju trots allt bara dämpade med gummikuddar.

Amerikanarna var ju först med mountainbike och fick såklart fram många stjärnor. Vem kom inte ihåg John Tomac, Ned Overend, Tinker Juarez när de körde skiten ur alla i världscupen. John Tomac körde bra både på XC och downhill och var en av de första som körde downhill med tighta cykelbyxor. Minns jag inte helt fel körde han någon downhilltävling med bockstyre också, det var tider det.

Även på damsidan hade de sina stora stjärnor som Julianna Furtardo som van i stort set allt hon ställde upp i.

Manitou var stora ett tag på framdämpare förut. Min första framdämpare var föregångaren till den här nämligen en Manitou 2. Den var också uppbyggd med elastromer som dämpning och det var inte riktigt någon höjdare. Ställa retur det var ju bara att glömma.

Men de tog fram en heldämpad hoj som var riktigt grym på sin tid och såg väldigt fin ut också tyckte jag då.

Pro-Flex gjorde inte bara dämpade styrstammar. De tog även fram heldämpade cyklar. Tyvärr så var det bara gummi i de hojjarna också men de var lite nytänkande då.

Roger Persson var en av mountainbike pinjonärerna i Sverige. Han van det mesta tillsammans med Johan Malmsten, Bernt Johansson och Erik Jungåker.

Kom ihåg den här Specializedrammen som han var först med att köra i Sverige som hade någon magnesiumlegering som skulle vara grymt bra.

Ett av Sveriges första Mountainbike Team var Team Shimano, det var teamet som alla ville vara i. Sen kom Orange, Team Crecent och CyclePro och startade egna team.

Ja det fanns en del mountainbike team även på 90-talet i Sverige. 

En av cyklarna de flesta ville ha innan aluminium och carbon hade tågat in i cykelvärlden var Tom Ritcheys P21 och P22.

Grymt lätta och fina hojar på sin tid. De var så lätta så de till och med hade viktgräns för åkaren.

Vet att jag var riktigt sugen på en sån ram men de kostade en del och pengar var inget jag hade i överflöd.



En av de som inte hade så lyckade ramar var Slingshot. Hur tänkte de där när de tog bort hela underröret och ersatte det med en vajer för att få lite stötdämpande effekt.

Den blev mjuk som mjukost och inte direkt långvarig på marknaden.

Tror jag såg den på tävlingsbanorna ett år sen försvann den.



Har hunnit med lite träning ibland all mountainbikearkeologi idag också.
Fick till 5 varv på Keps Cupbana i Källbrink.
Trots lite regn och mer sugande bana och en bil som parkerat ivägen intill brandgatan så fick jag till en tid på 7:58 så det kändes bra.
Hoppas kunna vara i skaplig form till Cykelvasan nu.