Nu är ett stycke cykelhistoria sålt till Kalle Bern på Kadens

När jag hitta alla gamla härliga mountainbiketidningar i källaren så kändes det lite tungt att behöva slänga allt. Det är ju trots allt gamla minnen ifrån när jag började cykla på tidigt 90 tal.
Hade dock inte plats för dem inför flytten så jag la ut en annons på dem då jag tänkte att någon annan kanske vill ha lite rolig cykelhistoria ifrån 90-talet.

Kalle Bern på Kadens var intresserad så han har nu fått ett stycke mountainbikehistoria i massor.
Men innan jag gav han allt tog jag några foton på lite gamla godingar.
Ja i begynelsens tider när man körde downhill på sin XC hoj så hade man samma skydd också. Det var bara vanlig hjlm och handskar som gällde.
Men när cyklarna blev heldämpade och farterna blev högre så ville b.la Andreas Danielsson ändra på det och få till lite mer skydd och även besiktning av banan och förarprov.



CyclePro var ett stort märke på 90-talet. Som alla andra ville de testa lite nya lösningar på ramarna och kom fram med Hexagon ramen.
Den kom som både en framdämpad och en heldämpad version. Senare kom den även som landsvägshoj.
Var aldrig själv riktigt imponerad av den ramen men det var lite nyskapande.

Innan Henrik Öijer och Oskar Ekstam satte Cyclo Cross på Sverigekartan så kördes det faktiskt friskt i granlandet Danmark.

Var sugen redan då på att ha en cross men då det inte fanns några tävlingar i Sverige på den tiden så fick det vara.

De som var tidiga med MTB var b.la Gary Fisher. Han var även en av de som var först med en riktig kolfiberram. Hans så kallade OCLV Carbon.

Den var grym och lätt på den tiden. Var riktigt sugen på en sån men den var för dyr för mig.

Miyata hade nog haft kolfiberramar lite tidigare. Har för mig att deras hette Skyrunner men det var en muffad variant som var ganska tung.

Trek kom också med sina OCLV kolfiberramar och gjorde även deras Y33 ram i OCLV carbon.

Fruktansvärd ful tyckte jag både då och nu.



I mitten på 90-talet så kom heldämpade cyklar på bred frånt och GT var en av dem som var ledande då.

GT hade sin LTS som var lite mer downhillbetonad och sen sin RST som var en ren XC maskin.

Den skulle ta bort alla stöttar ovanifrån så att man slapp allt gung när man stod och trampade.

Det var nog en av de första riktiga XC hojar jag set som verkligen försökt att göra en renodlad heldämpad XC cykel och fått till den skapligt gungfri.

Andra märken som var långt framme på heldämpade var Cannondale. Just den här Super V var en cykel jag dräglade över ganska mycket på den tiden.

Håkan "Stålfarfar" Westerlund som körde just den här var en riktig snabbing på den tiden trots sin ålder.

Det var även han som tog in de då så populära Corratec däcken som bara hade små dobbar på sidorna och ett litet rutigt mönster på mitten.

De blev sen standard på långloppen då de var lätta och hade lågt rullmåtstånd.

Kändes som halva startfälten körde på de däcken ett tag.

Någon som inte lyckades lika bra med sin heldämpade konstruktion var Klein.

Deras stela Klein Attitude var bland det finaste som gick att få i ramväg.

Lätt som fan och för den tiden riktigt grova aluminiumrör och sen den grymma lacken som de hade.

Lägg till deras lätta och styva styrstams och styrekombo kunde få vilken cykelnörd som helst rysa till av välbehag.

Sen fick de för sig att göra en heldämpad och kom fram med den här mjukosten. Total katastrof på ett sånt fint märke.

Inget bra ställe att ha flaskan på, riktigt dålig fjädring och mjuk som fan. Hur tänkte de där.

Tror det var dödsstötten för det märket för jag har inte set dem sen dess.

När vi kommer till de som kan cykla snabbt så har vi 3 faldiga världsmästaren i mountainbike Henrik Djernis. Han har även ett VM guld i Cyclo Cross. Riktigt snabb kille. 

Han körde inte så jättebra på världscuperna om jag inte minns fel men när det kom till VM så var han en djävel på att formtoppa sig.

Här har vi en liten intervju på honom.

En annan som kanske inte var så snabb men grymt skicklig på cykel var Hans Rey. Han visste hur man hantera en cykel var den än var.

Kom ihåg när jag cyklade för Polisens Cykel och vi hade en av Sveriges absolut grymmaste tävlingar på Långholmen här i Stockholm.

Då hade vi fått hit Hans Rey och det kom även ett långt reportage om det på TV. Det var grymt att se han hoppa runt på pallbockar och över bilar och grejer.

Sådan teknik skulle jag vilja ha.

Sveriges snabbing var Roger Persson. Han var en av få som kunde utmana Bernt Johansson i skogen.

Kom ihåg den här tävlingen där han van. Då det bara var han och Bernt Johansson som varvade mig.

Där var jag efter en bit.

En annan som var snabb var Thinker Juarez. Tyvärr så hade han oturen att alltid vara första förloraren. Tror han nästan alltid kom 2:a. Han måste nog vara en av få som har cyklat på bara ett märke också. Jag har i alla fall inte sett han på något annat än Connondale.

Ja Volvo Cannondale var riktigt stort. Tyckte de var det coolaste teamet på den tiden.

Nu över till lite tekniska prylar igen. När V-brommsarna tågade in på marknaden så var de mycket starkare än de gamla vanliga cantileverbromsarna.

För att mjukostarna till ramar och gafflar inte skulle bändas sönder så kom det upp ett helt gäng med olika bromsbryggor på marknaden för att råda bott på det.

Själv använda jag aldrig någon sådan. Hade tillräkligt styv ram och gaffel.

Men de som körde dåtidens hydrauliska fälgbromsar behövde verkligen en sån. Magura HS 33 tror jag de hette. De fick stop på vilken cykel som helst i vilken fart som helst men bände nästan sönder en del ramar.

Till sist en liten bild på några av 90-talets härliga heldämpade hojar. ParkPre cykeln är ganska likt CyclePros Oxagon ram, undrar om de snott lite idéer därifrån då ParkPre cykeln kom något år efter.



Sista utgrävningen i Mountainbikens historia

Idag rensa jag ut det sista i källaren. Vet inte hur mycket jag har slängt men nu är det äntligen nästan tomt där nere så vi har plats för allt som måste flyttas ner vid fotograferingen och visningen av våran lägenhet till försäljningen.Här har vi lite godingar ifrån början av 90-talet.
Första officiella SM:et i Cross-Country som Bernt Johansson piskade skiten ur alla men där även Andreas Danielsson körde bra då han tog Silver i både XC och Downhill. Det var tider när vi man körde samma hoj för båda och de flesta faktiskt körde både downhil och XC då de oftast var på samma plats.

Sen var det det här med stötdämpare. På tidigt 90-tal så var det fortfarande många som föredrog att köra stelt B.la Bernt Johansson och Bosse Dartell. Kjell Nilsson var lite före sin tid och testade till och med heldämpat när han körde för CyclePro.

Själv körde jag framdämpat med en Manitou 2 som hade elastromer som dämpning. 

Ja 93 så var framdämparna inte så utvecklade så många valde att avstå då de var tunga och inte så bekväma speciellt de som inte hade olja och luft dämpning.

CyclePro satsade hårt i början av 90-talet också och hade många fina cyklar i sortimentet som jag var sugen på. Deras Boralyn aluminiumram som skulle vara så hålbara och styva var dåtidens dröm.

Sen med cyklister som Kjell Nilsson och Philip Tavell så hade de topåkarna i Sverige ett tag. 

Cykelkatalogernas katalog på 90-talet var såklart Cykel Citys katalog. På den tiden var alla värstingramar i titan. Kom ihåg hur jag dreglade över Merlin och Litespeeds titanramar, de var riktigt snygga och lätta tyckte jag då. Det var där jag började fundera på landsväg också.

En av de som var riktigt snabba på 90-talet var Erik Jungåker. Det var några år som han van alla starter i både långloppscupen och XC cupen och att han också tog en Silver medalj i junior VM visade på att han kunde cykla. 



Finnmarksturen var en stor tävling som alla ville köra också. Den började som en 80km tävling i skapligt stor skala och växte sen till 100 och sen 112km som hölls sig ett bra tag och hade över 3000 deltagare när den var som störst. Nu är den nere på 80km igen och tyvärr inte riktigt lika stor som i sina glansdagar. Men det är fortfarande en grymt rolig tävling som jag tycker alla ska testa att köra.



Sen hade vi det där med dämpade styrstamar. Innan stötdämpad framgaffel slog igenom ordentligt så kom det upp lite avstickare på marknaden. Här har vi Girvin Flex-Stem och Pro-Flex.
Jag fastnade aldrig för det där då vinkeln på styret blev så konstigt när den dämpade.
Det kom även en variant som körde med ett parallelogram så att styret skulle ha samma vinkel men jag hoppade det också. Det var ju trots allt bara dämpade med gummikuddar.

Amerikanarna var ju först med mountainbike och fick såklart fram många stjärnor. Vem kom inte ihåg John Tomac, Ned Overend, Tinker Juarez när de körde skiten ur alla i världscupen. John Tomac körde bra både på XC och downhill och var en av de första som körde downhill med tighta cykelbyxor. Minns jag inte helt fel körde han någon downhilltävling med bockstyre också, det var tider det.

Även på damsidan hade de sina stora stjärnor som Julianna Furtardo som van i stort set allt hon ställde upp i.

Manitou var stora ett tag på framdämpare förut. Min första framdämpare var föregångaren till den här nämligen en Manitou 2. Den var också uppbyggd med elastromer som dämpning och det var inte riktigt någon höjdare. Ställa retur det var ju bara att glömma.

Men de tog fram en heldämpad hoj som var riktigt grym på sin tid och såg väldigt fin ut också tyckte jag då.

Pro-Flex gjorde inte bara dämpade styrstammar. De tog även fram heldämpade cyklar. Tyvärr så var det bara gummi i de hojjarna också men de var lite nytänkande då.

Roger Persson var en av mountainbike pinjonärerna i Sverige. Han van det mesta tillsammans med Johan Malmsten, Bernt Johansson och Erik Jungåker.

Kom ihåg den här Specializedrammen som han var först med att köra i Sverige som hade någon magnesiumlegering som skulle vara grymt bra.

Ett av Sveriges första Mountainbike Team var Team Shimano, det var teamet som alla ville vara i. Sen kom Orange, Team Crecent och CyclePro och startade egna team.

Ja det fanns en del mountainbike team även på 90-talet i Sverige. 

En av cyklarna de flesta ville ha innan aluminium och carbon hade tågat in i cykelvärlden var Tom Ritcheys P21 och P22.

Grymt lätta och fina hojar på sin tid. De var så lätta så de till och med hade viktgräns för åkaren.

Vet att jag var riktigt sugen på en sån ram men de kostade en del och pengar var inget jag hade i överflöd.



En av de som inte hade så lyckade ramar var Slingshot. Hur tänkte de där när de tog bort hela underröret och ersatte det med en vajer för att få lite stötdämpande effekt.

Den blev mjuk som mjukost och inte direkt långvarig på marknaden.

Tror jag såg den på tävlingsbanorna ett år sen försvann den.



Har hunnit med lite träning ibland all mountainbikearkeologi idag också.
Fick till 5 varv på Keps Cupbana i Källbrink.
Trots lite regn och mer sugande bana och en bil som parkerat ivägen intill brandgatan så fick jag till en tid på 7:58 så det kändes bra.
Hoppas kunna vara i skaplig form till Cykelvasan nu.